Unesco beslutade om konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet 2003 och syftet var just att trygga och synliggöra det immateriella kulturarvet som en kontrast till det materiella. Svenska Akademien förklarar ”im·materi·ell” med termerna ”okroppslig, andlig” och att kulturarv utgörs av ”bestående yttringar av en kultur genom hela dess historia”. Ett okroppsligt och andligt kulturarv. På engelska heter det intangible, dvs något som inte är gripbart, ett kulturarv som man inte kan ta på. Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet kan ses som en motsvarighet till den mer kända Världsarvskonventionen, eller egentligen Unescos konvention om skydd för världens kultur- och naturarv (från 1972), som syftar till att skydda minnesmärken, byggnader, miljöer m.fl., dvs i högsta grad materiella och fysiska kulturarv. Konventionens andra paragraf fastställer att det immateriella kulturarvet kan klassificeras i fem domäner:
(a) oral traditions and expressions, including language as a vehicle of the intangible cultural heritage;
(b) performing arts;
(c) social practices, rituals and festive events;
(d) knowledge and practices concerning nature and the universe;
(e) traditional craftsmanship.
Sverige
Var och en av dessa kallas nod och har fördelats på en ansvarig myndighet:
a) Institutet för språk och folkminnen och Nordiska museet: Muntliga traditioner och uttryck, däribland språket som förmedlare av det immateriella kulturarvet samt sociala sedvänjor, riter och högtider. Kunskap och sedvänjor rörande universum
b) Nämnden för hemslöjdsfrågor: Traditionell hantverkskunskap
c) Statens musikverk/Svenskt visarkiv: Framföranden – musik, dans och teater
d) Riksantikvarieämbetet: Kunskap och sedvänjor rörande naturen samt kulturarv som hör samman med materiella kulturarv och kulturmiljöer i Sverige
Norge
Immateriell kulturarv defineres som levende tradisjoner og tradisjonell kunnskap som overføres fra generasjon til generasjon (https://www.kulturradet.no/immateriell-kulturarv). Kunnskapen praktiseres og videreføres gjennom en rekke uttrykksmåter. UNESCOs konvensjon om vern av den immaterielle kulturarven fra 2003 (https://www.unesco.org/en/legal-affairs/convention-safeguarding-intangible-cultural-heritage), definerer immateriell kulturarv slik:
- Munntlige tradisjoner og uttrykk (inkludert språk som et uttrykksmiddel)
- Utøvende kunst
- Sosiale skikker, ritualer og høytidsfester
- Kunnskap og praksis som gjelder naturen og universet
- Tradisjonelt håndtverk
Som eksempel på immateriell kulturarv knyttet til seterkulturen kan vi nevne den erfaringsbaserte kunnskapen om dyreholdet, kunnskapen og erfaringene om beiteressursene og håndteringen og videreforedlingen av melka. I tillegg kommer mattradisjoner ved spesielle anledninger, tradisjonell bruk av planter, tegn i naturen og ikke minst alt som var knyttet til overtro og magi. Mange av tradisjonene og den erfaringsbaserte kunnskapen i seterkulturen er fremdeles omfattende og levende (http://hdl.handle.net/11250/2627801).
Et av de viktige prinsippene i konvensjonen er det at det skal utvises respekt og anerkjennelse for utøveren og tradisjonsbæreren. Den immaterielle kulturarven som er knyttet til seterkulturen er mangfoldig og rik, og det varierer mye i forhold til hva som fremdeles holdes levende og ikke. Man må også huske på at det som har vært tradisjon i ei bygd, kan være fremmed for folk i andre bygder. For å forstå hverandres seterkultur, bør man være inkluderende og utvise interesse, både på tvers av bygdene og på tvers av landegrensene. Teknikkene og tradisjonskunnskapen som er knyttet til foredlingen av melk til lagringsbare seterprodukter står sentralt i seterkulturen mange steder. Andre steder, der det var korte avstander mellom gården og setra var ikke foredlingen en del av hverdagsaktivitetene på setra. Den immaterielle kulturarven og den tradisjonelle kunnskapen er i stadig endring i takt med endrede forhold. Slik er det også for seterkulturen, som stadig må tilpasse seg nye rammebetingelser, forskrifter og ikke minst et nytt klima.